Insikt i veckan: jag måste sluta erbjuda folk om hjälp. Helt plötsligt står jag liksom där med tio olika saker jag ska göra åt andra – när det är jag själv som behöver tiden! Detta är bara så dumt mot en själv. Jag stressar ihjäl mig för andra och det går bara ut över mig själv och dem som jag sedan sviker för att jag inte kan (hinner) hålla det jag lovar dem. Är det här typiskt kvinnligt? Att alltid erbjuda sin hjälp? Att för ofta säga ja till saker folk vill för att man känner att man är dålig annars? För jag känner fler kvinnor som sätter sig i den här situationen än män. Det kan vara alltifrån små jobbuppdrag till enorma flyttstädningar = som slukar min tid. Och om det är någon annan som ska få ta min tid så är det ju Lilo! Känner ni igen er i detta? Det är ju kul att hjälpa andra, men det får ju inte gå ut över ens egen jobb- och familjetid. Jag vägrar bli en stressad mamma. Och jag inser att det är upp till mig själv att se till att jag inte blir det. Mitt liv, min tid. Det här kanske också är förklaringen på min trötthet... Att jag tar på sig för mycket.
