Jag och min kompis Anastelle har under vår semestervecka på Kanarieöarna fått höra hur mycket vi äter: av restaurangpersonal, av bekanta (”på skämt”) och av bordsgrannar. Inte någon gång har vi hört dem säga samma sak till en man. Jag blir på riktigt orolig: tänk om de här personerna säger samma sak till sina barn? Mat ska inte våra ångestladdat utan något njutningfullt! Vi måste sluta skamma barn och vuxna - och har man matångest får man jobba på den själv - inte sprida den vidare. Och framför allt inte till barn! Mat är det bästa som finns i livet för mig. Och Lilo såklart. Jag skulle aldrig prata negativt om mat eller min kropp inför henne. Istället ska jag lära henne om balansen i livet.
