”Vad tjock du har har blivit!”

”Vad tjock du har har blivit!”, utbrast min klasskompis mamma. Det är påskafton och jag är 10 år gammal och hemma hos dem för att färga påskägg. Tjock? Var jag tjock? Och varför såg mamman så konstig ut (nästan äcklad) när hon sa det? Jag gick hemåt med mina rosa ägg i en påse – och en stor knut i magen. Jag minns att jag tänkte att jag hade blivit en sån där person som alla mammor strävade för att inte bli: en tjockis. Jag ville vända om och slänga alla mina ägg på den där dumma mamman. Jag skulle definitivt inte äta upp dem i alla fall. Jag fick ett påskägg fyllt med godis av min mamma den kvällen. I vanliga fall hade jag blivit överlycklig av den stora mängden godis, men inte nu. Det här var första gången jag upplevde kroppsångest. [caption id="attachment_8336" align="aligncenter" width="425"] Foto: Hannah Hedin.[/caption] Hela mitt liv har jag pendlat i vikt – och i tonåren hade jag ett uselt förhållande till min kropp. Jag var aldrig nöjd – hur jag än såg ut. Och jag vet att mycket av det har med att göra att jag ofta fick negativa kommentarer om min kropp – från vänner, bekanta, klasskamrater och till och med familjemedlemmar. Och så här i efterhand vill jag ju, som mamma och kvinna, göra allt för att min dotter och andra barn ska slippa höra kommentarer om sin kroppar. De ska INTE behöva noja sig över hur de ser ut pga av att andra personer tycker sig ha rätt att kommentera kroppar. Här är ett tänkvärt tips till dig som förälder från Nathalie Simonsson författare till "Världens viktigaste bok" : "Sluta vara kritisk mot din egen kropp. Barn gör bekant som vi gör och inte som vi säger och bantar du öppet eller klagar på din kropp så kommer du sända signaler om att det är så man förhåller sig till sin kropp. Att vara missnöjd och skämmas över sin kropp blir liksom helt normalt. Tänk på hur du utrycker dig. Vänd på steken och tänk på hur ditt språk är färgat av normer och därmed påverkar barnet".