Ibland är det här med att vara ensamstående förälder... ja, som att känna sig utanför. Jag är stark, jag tycker inte synd om mig själv för att jag är det, men ofta blir det bara som man känner sig åsidosatt. Ibland blir det så påtagligt, när man är i sin ensamhet, att man lever ett så annorlunda liv än de som inte har barn eller de som har barn och är två om det. För var passar jag in? På helgerna blir det som tydligast att jag är i min egen grupp. Jag förstår att de som inte har barn hellre vill gå ut, hänga med sin partner eller med andra vänner som inte har barn. Sen har vi paren, med barn eller utan, som hänger med varandra. De har landställen, de har bilar att ta sig dit med och de har framför allt varandra att hänga med. Att skaffa Lilo är det bästa jag gjort. Men jag visste faktiskt inte att man räknades bort så ofta som ensamstående med barn. Jag tror folk faktiskt inte ens tänker på att de gör det. [caption id="attachment_5742" align="aligncenter" width="720"] Så här ser svenska barnfamiljer ut. Källa: SCB[/caption]
