Jag tycker att föräldraskapet blir roligare för varje dag. Och jag älskar Lilos ålder nu (3 år i vinter). Visst är det mycket som händer nu i hennes lilla kropp som är jobbigt att hantera (trotset alltså..) men i övrigt är det ju helt underbart att diskutera med sitt barn och saker hon säger är ibland så roliga... Som när hon på en middag bjöd hennes pappas gäster på denna information: "Min farmor har morrhår på snippan!". Men ibland så slår det mig hur mycket jag saknar min lilla bebis. Den här lilla sprattlande saken med sitt tandlösa leende. Den här lilla tjejen på bilden ovan. Är det inte märkligt att sakna en tidigare version av en människa – fast man älskar den nuvarande mer än någonsin?
