Många frågar mig hur jag ska göra nu, om jag ska åka till Danmark igen för att inseminera mig. Och jag tänker vänta och se hur det känns sen när det ens är fysiskt möjligt (måste ju få tillbaka mensen igen). Och processen, att göra om samma resa, kanske flera gånger, tar emot. Det är som att åka en känslomässig berg-och-dal-bana som man vet kan sluta i total glädje eller sorg. [caption id="attachment_7362" align="aligncenter" width="343"] Foto: Hannah Hedin[/caption] Jag önskar så att jag kunde få göra en insemination på en klinik här i Stockholm, men det är jag för gammal för. Så när en bekant till mig, som jag gillar väldigt mycket, föreslog att jag kunde utnyttja honom, så känns tanken ändå lite lockande... Först trodde jag att han skämtade om saken, men han är helt seriös. Han har en stor barnlängtan men har inte träffat rätt – så han frågade rent ut: "Varför inte skaffa barn med mig?". Hur det skulle gå till rent praktiskt har jag ingen aning om, det skulle kännas konstigt att ha sex... Är det någon som läser min blogg som har skaffat barn med en bekant (eller en privat donator, har hört att det finns...), och inte tagit hjälp av klinik? Hur har ni gjort i så fall? Jag har alltså inte bestämt mig alls hur jag vill göra – men jag vill undersöka de möjligheter som finns. Och skulle jag skaffa barn med någon på det här privata sättet så skulle vi behöva lära känna varandra ännu mer.
