I morgon är det dags för inskolning på dagis (förskola heter det, jag vet!). Jag har varit nervös över detta länge. I mitt huvud ser jag någon unge vara elak mot Lilo, slå och putta henne. De här tankarna är så vidriga. Jag försöker att minnas min egen dagistid för att lugna mig. Och det går ju åt helvete så klart. Vem minns det liksom? Och det här är på gott och ont: jag åker till New York i morgon och kommer att vara borta nästan hela inskolningstiden. Lilo-pappan sköter detta och hur jobbigt det än är att inte vara med så är det lika skönt att låta honom sköta det här stora steget (för mig mest tror jag). Så när Lilo, min väldigt sociala bebis, knatar runt med nya vänner så hänger jag i New York och träffar Lindex nya ansikte för vårkampanjen som jag ska intervjua för mama. Och jag ska försöka att inte ha dåligt samvete över detta nu. Men det är svårt. Speciellt när hon så ofta ger mig den här blicken.
