Det finns en sak med att bli förälder som jag inte vågat skriva om här. Mest för att jag inte har velat föra över min noja och oro till andra, men nu när det är bättre så vågar jag. Ända sedan Lilo kom har jag varit övernojig att något ska hända henne. Inte så att jag inte vågar göra saker med henne eller släppa kontrollen, mer som en tanke att jag inte är värd henne, att hon kommer att tas i från mig. Som att jag inte är värd att få känna den här kärleken. Jag pratar alltså inte om den vanliga babyoron, utan typ tusen gånger värre (för mig). I början var de här tankarna så jobbiga att jag typ grät varje dag. Jag har svårt att beskriva känslan, men jag kan mest likna den vid dödsångest. Så som man känt när man varit riktigt rädd i sitt liv. Den här känslan har sedan kommit i vågor under åtta månader och jag har knappt vågat prata om den. Jag tror att den enda jag har berättat om den för är min frisör Anna som jag tycker är så cool och rak. Hon vågade faktiskt säga att jag kanske borde ta hjälp prata med någon. Det har jag inte gjort, men ångesten har blivit bättre. Jag vågar tro att jag är värd Lilo och att inget kommer att hända henne. Och även om de här mörka tankarna dyker upp ibland så ber jag dem dra åt helvete och börjar tänka på ljusare saker. Hur som helst, jag förstår om det här låter flummigt, men om någon som läser det här känner igen sig: Det blir bättre.
