Jag träffade en mamma i parken förra veckan. Hon sa att hon gillade bloggen, att hon kände igen sig då hon själv inte var ihop med pappan till sina barn. Jag berättade att jag hade lite ångest över att Lilo skulle vara borta från mig i två veckor på semester med sin pappa. Hon sa att hon också skulle vara med om detsamma, men att hon tyckte att det var skönt. Jag har inte riktigt kommit dit än då Lilo fortfarande är så liten, men jag tyckte att det modigt av henne att vara så ärlig och säga att det var skönt! Jag vill också komma till det stadiet då jag tycker att det är skönt, och framför allt att kunna släppa kontrollen. Nu oroar jag mig hela tiden – över det mesta. Även om jag litar på Lilos pappa, så är det så jobbigt att inte ha kontroll över henne. För mig är inte de här två veckorna sköna, de är ångest. Hur fan gör man för att kunna släppa kontrollen och njuta av sin egentid egentligen? Jag hoppas att det kommer med tiden. Min lilla älskling!
