Nu är det precis en vecka sen bebis kom ut. Hon är liksom mer än förväntad, om nu kan säga så. Jag får riktigt ont i hjärtat när jag tittar på henne. Blir helt rörd. Jag är fortfarande helt slut efter förlossningen, känns som jag har sprungit fem maraton! Värkarna började i alla fall på lördagen och fortsatte (var femte minut) utan att öka tempo. På måndag natt åkte jag in för smärtstillande, åkte hem, sov inget. Åkte in igen på tisdag kväll med panik över smärtan. Då hade jag bara öppnat mig 3 cm. Jag fick en "sovdos" som slog ut mig, men värkarna fortsatte hårt. På morgonen fick jag lustgas, sedan epidural och då gick vattnet. Eller gick, det forsade över medicinbollen jag satt på. Det såg ut som en elefant kissat där, typ. Klockan 17 hade jag fortfarande inte öppnat mer än 5,5 cm och det stannade där. Nu började vi prata om kejsarsnitt, det jag verkligen inte ville, pga min töntiga skräck för sprutor, blod och sjukhusmiljö. Men eftersom jag inte ätit eller sovit på så länge var jag helt slut och sa bara "hon måste ut nu!". Ett par timmar senare skakade jag som ett asplöv på operationen. 20.17 hördes ett skrik och bebis kom ut, helt fin och hel. Då var det så klart gråtfest för både mig och hennes pappa. Efter uppvaknandet och när epiduralen släppte hade jag helt vansinnigt ont i ena sidan, det var helt ofarlig blödning, men nära en nerv, så vi fick stanna fyra dygn. Blev fint omhändertagen på BB Sthlm. Men vad skönt det är att vara hemma med bebis. Grannarna lär inte vara lika nöjda. Hon har ett skrik som skär genom glas, den här lilla apan.
