Jag har alltid sett min framtid med barn, och väldigt lycklig över att snart få bli mamma. Varje dag, varje timme, är jag orolig att nåt ska gå fel. Jag kan liksom inte förstå att det här är på riktigt. Jag är livrädd hela jävla tiden, och det har jag inte sagt till någon. Jag kommer inte att vara lugn förrän jag får hålla i henne, och då tror jag också att jag kommer att våga tänka "okej, nu är jag mamma på riktigt. Det här är min baby". Jag har en vän som inte kan få barn. Och är för gammal för att få adoptera. Ändå är hon en av de mest positiva personer jag känner. Och hon har lärt sig tackla samhällets eviga fråga "men ska inte du skaffa barn snart?". Jag beundrar henne för att hon inte låter denna sorg ta över hennes liv. Jag tror inte att jag hade klarat det själv. I boken "Ingens mamma" har tolv kvinnor skrivit om barnfrihet. Och i dag kan man läsa Lena Anderssons text om att inte vilja ha barn i DN. Jag gillar verkligen texten och tycker att den är viktigt. Alla vill faktiskt inte ha barn. Och alla kan inte heller få barn. Och en del vågar inte ens tro på ett barn förrän det blir förlöst.
