Det här inget hatinlägg mot Charlotte Perrelli eller hennes blivande man, så missförstå mig inte nu. Vi är alla olika och har olika relationer till pengar. Och de kanske skänker ofantligt stor summa till välgörenhet varje månad, det borde de om de nu kan lägga hundratusentals kronor på en ring. Jag är uppvuxen i en arbetarfamilj. Mamma jobbade på hemtjänsten och pappa som elmontör. Vi hade inte speciellt mycket pengar, men mina föräldrar var noga med att jag och brorsan aldrig skulle känna av det, vilket vi aldrig gjorde, fast vi visste hur läget var. Sen skildes mina föräldrar och morsan drog ett riktigt tungt lass så för oss var det självklart att börja jobba extra vid 15 för tjäna våra egna pengar. I dag har jag så att jag klarar mig bra. Kanske jättebra jämfört med andra mammor, men jag är också singel och jag måste dra in mer pengar för att leva mitt liv som jag vill. För mig är det viktigt att kunna bo i min tvåa på söder, att kunna skämma bort Lilo en aning och ha ett socialt liv och kunna äta ute ibland. Jag väljer att lägga pengar på detta i stället för att köpa dyra kläder (stor skillnad nu från tiden innan Lilo), designerväskor eller andra materiella lyxgrejer. Om jag skulle ha inbrott i min lägenhet så skulle tjuvarna bli besvikna. Det dyraste jag äger är mitt Playstation 3 - i dag inte värt speciellt mycket eftersom fyran har kommit. Jo, och så min dator förstås. Mitt jobbverktyg. Och vad vill jag säga med det här? Att jag aldrig skulle kunna bära en ring för över 100 000 kronor på mitt finger som schlagerstjärnan Charlotte gör. En ring fyller ingen funktion för mig, det hade räckt med kärleksfulla ord i stället för bling. Jag hade blivit äcklad av att gå runt med något på mig som skulle kunna rädda en by från svält eller hjälpa familjer som inte ens har råd att skicka sina barn på skolresor. It makes no sense! Denna överdådiga lyx är obegriplig för mig, hur mycket man än tjänar. Tänk att gå förbi en uteliggare eller tiggare med en ring vars värde skulle förändra hela deras livssituation. Jag skulle kräkas på mig själv. Jag säger inte att jag är någon Moder Teresa – verkligen inte. Jag köper för många par Martens-kängor, för mycket dyr mat och skulle kunna lägga mindre pengar på boende. Jag skulle kunna leva mycket snålare och ge bort mer till välgörenhet än vad jag gör i dag. Jag är också ego, jag sparar pengar till min och Lilos framtid. Men ger någon mig en ring värd tusentals kronor – ja, då kommer jag att be personen lämna tillbaka den och göra nåt vettigare för pengarna. För övrigt är jag övertygad om att om du hjälper andra – så fuckar du inte upp din karma. Så kan du hjälpa till, men inte gör det – fixa det nu. Annars kanske du blir en gråsugga i ditt nästa liv. Det vill du inte. Jag siktar i alla fall på att bli ett lejon.
