Det är cirka fem veckor sedan Mjölkis kom ut. Och jag hade inte en aning om hur det skulle fungera med hennes pappa, men det har gått så mycket bättre än vad jag kunde föreställa mig. Vi har helt enkelt tagit en dag i taget, försökt att hjälpa varandra så mycket som möjligt och respekterat att bägge två vill vara med henne så mycket så möjligt. Det bästa är ju att vi är vänner, och funkar ihop trots att vi inte har en relation. Det hade varit en mardröm om vi inte stod ut med varandra, men så är tack och lov inte fallet. Nu bor vi hos honom, hos mig, och isär. Vi tar helt enkelt en dag i taget utan större planer för framtiden. Den här varannan-vecka uppdelningen skrämmer oss bägge två just nu, ingen av oss kan just nu se sig själv vara utan Lilo en vecka. En hel vecka! Jag klarar inte att vara utan henne mer än några timmar just nu.
