I går var jag på ansiktsbehandling – det lyxigaste jag vet och sjukt avkopplande. Men inte i går. Jag satt och väntade på min tid och hittade en tidning som låg bredvid. Väldigt flummig sådan, som heter Nära. Handlade om änglar, medium och så vidare. Men jag började läsa den och hamnade i en text om en mamma som berättade hur hon kunde deala med sorgen efter att ha förlorat sin ettåring. Jag brukar aldrig läsa artiklar om barn som har dött. Jag klarar det inte. Bara jag närmar mig tanken av att förlora Lilo så blir jag yr och illamående. När jag födde Lilo höll de här tankarna på att göra mig galen, men det har blivit lite bättre genom att blunda för nyheter om dödsfall. Men en sak gör jag och det här gör jag för att skydda mig. Jag försöker att räkna ut sannolikheten att det här skulle kunna hända oss. Alltså, jag måste veta orsaken till dödsfallet, och sedan tänka om Lilo kommer att vara i den situationen. Om det känns som sannolikheten är för liten att det ska hända känner jag mig lugn, är sannolikheten stor så går jag och tänker på det här i dagar, veckor och ibland månader. Det är vidrigt. Och jag får sån ångest av det. I det här fallet i tidningen så hade mamman och pappan vaknat som vanligt en dag. När de skulle gå in till sitt barns säng på morgonen så var den tom. Och ytterdörren var öppen. Barnet hade alltså någon gång, när föräldrarna sov, gått ut. Pappan rusande instinktivt när mot vattnet och där hittade de barnet livlöst. Alltså den storyn. Herregud. Jag började så klart att tänka på sannolikheten att Lilo skulle kunna göra detsamma. Jag kände en viss lättnad över att jag inte har vatten kring mig och att jag är alltid låser dörren. Sen börjar jag att tänka på sommaren när man ofta är nära vatten på semestern. Och då fick och får jag panik igen. För när man har delad vårdnad så måste man ju lära sig att inte vara en hönsmamma och man måste släppa den här kontrollen man egentligen vill ha. Och förstår ni hur jobbig man känner sig när man säger självklara saker till Lilo-pappan som: du låser väl din dörr? Du låter väl springa i väg själv? Det är klart att han inte låter något hända henne. Men jag är inte där för att vaka över henne och det är fan så jobbigt ibland att jag blir galen. Speciellt nu när hon är så liten och springer och busar utan att fatta konsekvenser. Puh. Nu ska jag gå äta mexikanskt. Och dricka öl och försöka tänka på att leva i nuet och släppa kontrollen. Taco hej.
