Jag har tänkt väldigt mycket på hur jag är som person sedan jag fick barn. Jag har alltid haft lätt att bli arg när jag känner mig felbehandlad, alltid vägrat ta skit. Jag förväntar mig respekt och hänsyn från människor omkring mig jämt – på tuben, på jobbet, i mataffären. Ja, var som helst. I dag kan jag svälja mycket skit, låta saker bara vara. Tänka att jag är större än att bråka om småsaker. "Välj dina strider", heter det ju. Ett uttryck, jag egentligen hatar lika mycket som "Gör om, gör rätt". Men jag gör det, jag väljer mina strider, andas, och försöker skaka av mig kukig energi. Jag har ett temperament som jag är övertygad om att jag ärvt från min italienska pappa som har en stubin kortare än mini-grissini. Med åren har jag lärt mig att tygla denna sida, vilket jag är glad över. Men man kan fan inte sudda ut sina gener, sin uppväxt och hur man är formad. Och det vill jag inte heller, för hur mycket mitt temperament än har stjälp mig, så har det också hjälp mig. Men det är här min roll som mamma kommer in. Jag vill inte att Lilo ska växa upp med en mamma som kan tända till och se svart på en sekund. Jag vill att hon ska uppleva mig som harmonisk, men ändå vill jag inte att hon ska lära sig att inte ta skit från någon. Jag dealar väldigt mycket med här, att hitta balansen. Vara en bra förebild. Och det är så svårt för mig: jakten på att var den harmoniska, men omesiga mamman. Carmela Soprano – hård morsa.
