I går var jag och några kompisar ute och promenerade med lilla boxern Bruno, 17 veckor. Och förbi oss passerar en mamma, pappa och en supersöt liten tjej på kanske fem år. Den lilla tjejen tittar på valpen och man ser att hon vill klappa den varpå hennes pappa skriker, ja, skriker: "FÅR VI KLAPPA VALPEN?" och börjar "DET HÄR LILLA GUMMAN SKA DU VETA: DU BESTÄMMER ÖVER VALPEN! MÄNNISKAN BESTÄMMER ALLTID ÖVER HUNDEN!" Han är helt dyngrak. Och så tar han tag hårt i valpen och låter inte dottern få en chans att klappa Bruno. Mamman, packad eller inte, går och ställer sig cirka 20 meter från oss. Kanske av skam. Vi drar undan hunden snabbt eftersom mannen är alldeles för hårdhänt för att klappa den. Och mannen vacklar därifrån med sin lilla tjej i handen. Jag har haft alkisar i mitt liv, men jag har som tur aldrig behövt uppleva dem som liten. Jag fick så ont i magen av att se den här lilla tjejen med sin pappa som inte ens kunde gå rakt. Och vad gör man i den situationen? Puh, maktlösheten... Nu kan jag inte sluta att tänka på henne.
